BIOGRAFI
LIVESPELNINGAR
Rolf Wikström har länge varit ledande inom svensk blues, och med sin hantering av elgitarren, sin kraftfulla röst, sina egna texter och låtar gör att han kan jämföras med de riktigt stora inom genren. Han blandar även med andra typer av musik – utan att nå ett sämre resultat. Dessutom har han fått pris för både tolkningar av Bellman (1995) och Ferlin.
När Rolf Wikström var 13 år förstod han att hans stamning skulle påverka och styra hela hans liv. Det var smärtsamt att komma till insikt om att han aldrig skulle kunna deltaga på lika villkor i livets stora kapplöpning.
Hur kompenserar man språket? Man använder kropp och hjärna. Först blev det fotboll, sedan musik.
Det fanns ingen skivspelare i det Wikströmska hemmet. Roffe fick låna en gitarr av en morbror. Han började ta ut melodier som han hört Shadows, Spotnicks eller Violents spela i radio. Det blev sologitarr direkt, att det gick att spela ackord kände denne autodidakt inte till.
En dag kom en tv-reparatör på besök, plockade upp gitarren och påpekade att den var helt ostämd.
Han stämde den och sedan var det bara för unge Wikström att börja om från noll igen.
En gitarrbok från 40-talet och Hank Williams sångbok var fyrar i mörkret. Roffe spelade jämt. På morgonen innan han gick till skolan, på frukostrasten, efter skolan och hela kvällarna. Han hängde på skoldanserna, inte för tjejernas skull, utan för att kolla in popbandens gitarrister.
Rolf Wikström köpte sin första elgitarr i slutet av 1963. Som förstärkare fungerade en batteriradio som mamman hittat i en lumpbod. Märket var Fenton Veil och ”det lät för djävligt”. En halvakustisk ”jazzburk” följdes av en halvakustisk Levin för 1400 kronor. 1968 blev det en Guild innan den första Malmbergsgitarren snickrades ihop åt Roffe.
Modegitarren när Roffe började spela var Fender Stratocaster eftersom Hank B Marvin i Shadows hade en sådan. När Beatles kom skulle alla ha en Gretsch. Clapton och de flesta andra supergitarristerna som kom fram i slutet av 60-talet använde Les Paul (Gibson). ”Stratan” fick en comeback i slutet av 70-talet igen när Dire Straits Mark Knopfler plockade som bäst på sin.
Rolf Wikström säger att det finns inga musiker som är så osjälvständiga som gitarrister i sitt instrumentval. Vi som lyssnar struntar i vad de spelar på, det är hur det låter som räknas. Rolf Wikström låter mycket. Han har extremt hårt anslag. Efter en spelning är hans plektrum skålformade. Inför varje spelning strängar han om gitarren totalt. Ändå ryker det det en sträng per spelning i snitt. Och han spelar inte bara av E-strängen, utan även de tjockare D- och A-strängarna.
Rolf Wikströms ljud är rakt och rått. Han använder sig av få effekter och pedaler. En förutsättning för att kunna spela med sitt ursinnigt hårda anslag utan att ljudet skall ”klippa” och bli fult.
Roffes stil är baserad på att han töjer strängarna mer än de flesta. Dessutom töjer han neråt. Det ger mer kraft och styrka att dra strängarna neråt istället för att skjuta dem uppåt, som många gör. Det feta vibrato han uppnår är en funktion av detta.
tolkningar av Bellman (1995) och Ferlin.
När Rolf Wikström var 13 år förstod han att hans stamning skulle påverka och styra hela hans liv. Det var smärtsamt att komma till insikt om att han aldrig skulle kunna deltaga på lika villkor i livets stora kapplöpning.
Hur kompenserar man språket? Man använder kropp och hjärna. Först blev det fotboll, sedan musik.
Det fanns ingen skivspelare i det Wikströmska hemmet. Roffe fick låna en gitarr av en morbror. Han började ta ut melodier som han hört Shadows, Spotnicks eller Violents spela i radio. Det blev sologitarr direkt, att det gick att spela ackord kände denne autodidakt inte till.
Han lyssnade mycket på Otis Rush och Albert King i slutet av 60-talet
Kännetecknande för dem är att de är vänsterhänta, har vänt gitarren åt ”fel” håll, spelar upp och ned och drar strängarna neråt. Wikström började slita i sina strängar på samma sätt innan han hade sett någon av herrarna.
Kuriöst nog läste Rolf Wikström sig till sin spelstil i Melody Maker, som han alltid köpte på 60-talet. I tidningen fanns en sida där folk fick fråga experter om råd. Jimmy Page tipsade om att man kunde köpa banjosträngar istället för de tjocka jazzsträngar, som var det som erbjöds blödande rockgitarrfingrar på den tiden.
Banjosträngarna var lättare att töja och så var en spelstil född.
Buddy Guy, BB King, Hubert Sumlin (Howlin Wolfs excellente gitarrist som medverkar på alla de klassiska Chess-inspelningarna) hette några andra favoriter som Roffe lyssnade på. Den ende vita gitarrist som betytt något är Roy Buchanan. En ganska anonym amerikan som spelat in skivor sedan tidigt 70-tal och som precis som Wikström använder sig av sparsamma uttrycksmedel; en gitarr, en förstärkare och tio fingrar.
Om debutskivan är präglad av Roy Buchanan och till vissa delar även Freddie King, så är Rolf Wikströms storhet i fortsättningen att ha en egen stil och ett lättidentifierbart ljud. I nionde klass fick han i uppgift att skriva om sitt drömyrke. ”Egentligen skulle jag vilja bli gitarrist”, skrev den unge Wikström, ”men det tror jag inte att jag klarar av, utan istället ska jag bli nobelpristagare i litteratur”. Detta med musik var en dröm för stor att kunna uttala. Att stå på en scen var inte att tänka på, ännu mindre att spela in en skiva.
Men så svarade han på en annons i Dagens Nyheter under ”Musiker sökes”. Pianisten ”Slim” Notini sökte gitarrist. Det blev inget den gången 1965, men några år senare fick Wikström börja i Slim’s Blues Gang. Bandet gav ut LPn ’The blues ain’t strange’ och utmärkte sig för övrigt genom att vara orsak till att musikpuben Magnus Ladulås i Gamla Stan upphörde med att ge musikerna gratis öl under spelningarna. Basisten fick i sig 26 mellanöl en kväll i början av 70-talet på ”Låset”.
Enligt myten är bluesmusikern en arbetare eller bondpojken som släpper greppet om grepen en dag, greppar gitarren och drar till stan. Bor man redan i staden och just har pluggat färdigt på universitetet är det där tricket lite svårt.
Visserligen är Rolf Wikström sprungen ur arbetarklassen och kan skryta med att ha sorterat kuvert på postgirot på morgnarna. Men innerst inne i det Wikströmska blueshjärtat döljer sig en nationalekonom. En man som under en AMS-anställning suttit och ritat diagram i parti och minut för Länsplan -75 och räknat på fertilitetens variationer i Stockholms Län.
Men han vaknade varje natt i ångestsvettningar, så när den första LPn i eget namn kom ut 1975 var det lätt att döda ekonomen i kroppen.
första LPn i eget namn kom
Men han vaknade varje natt i ångestsvettningar, så när den första LPn i eget namn kom ut 1975 var det lätt att döda ekonomen i kroppen.
Det har blivit 13 skivor till, över 2000 konserter, gästspel på andra artisters skivor och turnéer med Albert Collins, Charles Brown, Roy Brown med flera.
Gruppen Hjärtslag som fanns i 12 år i olika konstellationer, upplöstes 1988 och året efter gav Rolf Wikström ut ’Mitt hjärta är ditt’. Tolkningar av Nils Ferlins lyrik innebar en kommersiell och konstnärlig vändpunkt. Skivan sålde guld, över 50 000 exemplar, och Wikströms eget textskrivande och förhållande till text och musik, gitarren och sången, har märkbart förändrats sedan Ferlin-projektet.
Bluesen har delvis fått ge vika för en modern visa i vuxenrockens kläder. Efter mötet med Ferlin har Rolf Wikström tagit sitt textskrivande på ett ännu större allvar.
De var de av Artur Lundkvist hyllade raderna ”Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus” som fick Roffe Wikström att inse Ferlins storhet.
Redan som fjortonåring skrev Wikström sina första sångtexter. Lars Forssells sånger som han hörde på radio med Ulla Sjöblom och Monica Nielsen var lite för franska och doftade för mycket 50-tal. Sven-Bertil Taubes insjungning av Ferlin var lite för fint i kanten. Cornelis däremot hade en slängighet i språket och ett sätt att sjunga som appellerade till Roffe.
Så att det blev texter på svenska hade inte så mycket med musikrörelsen eller Pughs första platta att göra. Det var snarare Cornelis, den svenska vistraditionen och aktiviteterna på vispråmen Storken som inspirerade. Innehållsmässigt skilde sig också Wikströms ord en del från den svenska rocklyrik som växte fram under 70-talet. Alla från Lundell till Wiehe var påverkade av Bob Dylan. Wikström tyckte bättre om Chuck Berry och Hank Williams.
Det märks i det karga, krassa och humoristiska språk som han använder sig av. En annan sak som märks när man tittar igenom de 100 inspelade sångerna, varav en tredjedel finns representerade i samlingsalbumet ”Som vattnet flyter i floden”, är att Rolf Wikström så där lite grann i lönndom är en av de riktigt stora svenska rockpoeterna. Det är märkligt att han hamnat på sidan av alla grupperingar och rörelser och aldrig fått det erkännande som denna sångcykel visar att han är värd.
Gud må förlåta honom somliga rader
för att tala med Ferlin, men här finns en bredd i texterna som knappast någon av de hyllade generationskamraterna kan skryta med. Rolf Wikström är faktiskt både fruktansvärt rolig och tung.
De samhällskritiska texterna är ofta försonliga och personliga. Världen skildras utifrån den lilla människans perspektiv. Klassamhället genomskådas och avslöjas, men analysen stannar sällan vid teori. För människorna som lever på botten går det i praktiken ut på att antingen vräka allt över ända eller supa sig fulla, hitta en kvinna och glömma eländet.
Attityden är ofta bluesens, men där den stundtals kan bli enahanda både till form och innehåll lyckas Wikström plocka russinen ur olika kakor. Lite av gråta-i-ölen-bluesens sentimentalitet, uppstadgad med gamla vänsterideal och i kombination med countryns lätta och humoristiska idiom ger texter som hamnar i närheten av ett Vreeswijkskt språk.
Precis som Cornelis visar Wikström i till exempel ”Gud på tunnelbanan” att socialrealism inte behöver vara oförenligt med gott humör:
”Han (gud alltså) klev av vid Kärrtorp
Det är där han bor
Han skulle till systemet
tjacka pilsner åt sin bror
Brorsans hans är krympling
och han krökar hela dan
Och han skrämmer alla ungar
och han är elak som själva fan”
I ”När allt blivit sagt” sjunger Rolf Wikström att han var fem år när han förstod att varje människa är en ö och alla saknar bro. Det finns ingen så svart som Rolf Wikström. Ibland går han in i det där hålet och kommer tillbaka med texter som balanserar på gränsen till det outhärdliga.
Nästa kväll hoppar han ner från scenkanten och ålar sig fram genom kvinnorna i publiken med gitarren som en väldig fallos framför sig. Den elegante busen, den råe gesällen med de grå tinningarnas charm. Den misshandlade och stammande pojken är tusen mil borta och här kommer en man, en riktig hoochie-coochie man, som får de flesta jämnåriga eller yngre svenska rockartister att verka fjuniga och ganska beiga.
Tonerna han vräker ur sig i ”Jävla måndag” eller ”Som vattnet flyter i floden” är förtryckta generationers uppdämda skrin som ekar genom seklernas tystnad. Han spelar som en gud men detta är bortom gott och ont. Här finns varken djävul eller gud. Här existerar endast ett enda orgiastiskt nu, där inälvorna slits ur kroppen och läggs på bordet. Blues blir en futtig och begränsad beskrivning för vad Rolf Wikströms konst går ut på när den är som mest formfulländad.
Rolf Wikströms produktion från debutsingeln 1972, där han kallade sig Cool Hambone, till CDn ’Blues är allt jag har’ från 1992 är en smärtans och viljans manifest.
Håkan Lahger
